Om Valla

Vallas historia

”Ung stil i gammal miljö”. Denna slogan från Vallas första decennium som folkhögskola på 1960-talet skulle kunna tjäna som etikett på såväl Vallas förhistoria som senare tiders händelser. Strategiskt belägen vid gamla medeltida allfartsvägar och numera i kanten av en expansiv storstadsmiljö och med universitet på tomten har på Valla det gamla och det nya hela tiden mötts i en fruktbar utveckling mot framtiden.

 

Namnet Valla anses ha anor från järnåldern och betecknar en slät, gräsbärande mark, vilken skulle vara lämplig som mötes-och samlingsplats. Namnet ”Wallum” finns belagt i ett brev utfärdat år 1251 av kung Valdemar. Denne Valdemar, son till Birger Jarl, kröntes samma år till kung i Linköpings domkyrka och enligt traditionen ska Valla då ha varit platsen ”där Bjälbojarlen höll hov för rikets samlade stormän”. Mötet hade karaktär av riksförsamling, den första i Sverige.

Under århundraden genomlevde sedan Valla by många skiftande öden. Från 1300- och 1400-talen återfinns Valla i flera brev och i början av 1500-talet omtalas för första gången de ännu levande gårdsnamnen Storgården och Mellangården samt Västergården. Under 1600-talet övergick Valla i privat ägo genom att välbärgade Linköpingsborgare kom i besittning av gårdarna. Fram till mitten av 1700-talet förblev Valla uppdelat på tre gårdar med skiftande ägarförhållanden. Bl a tjänade gårdarna som avlöningsboställen för domkyrkans präster och för högre militärer. Genom arv och giftermål kom så Valla 1753 att åter bli en gård under släkten Sparschuch för att i mitten av 1800-talet hamna i släkten Westmans ägo. 1858 stod den nya Herrgården färdig att tas i bruk.

Nu började en blomstringstid för Valla genom Ida och Leonard Westmans idoga arbete och känsla för gårdens värde. Sonen Henric fortsatte i föräldrarnas fotspår och utvecklade Valla till ett mönsterjordbruk. Henric Westman testamenterade sedan gården till Linköpings stad.

Efter Westmans bortgång 1937 stod herrgården på Valla under några år tom och övergiven. Under krigsåren 1939-45 tjänade gården som militärförläggning och förråd, vilket medförde stort slitage. Efter kriget användes byggnaden bl a som vandrarhem, även då med fortsatt förfall och viss vanvård. Denna sorgliga utveckling tog dock en ny och glädjande vändning 1953. Valla uppläts då åt JUF, Jordbrukarnas Ungdomsförbund i Östergötland, som detta år startade ungdomsgård och ledarutbildning i herrgården tillsammans med 4H, sedemera huvudman för skolan. Den framgångsrika JUF:s kursgård ledde under det fortsatta 50-talet naturligt nog till funderingar på folkhögskola. Av formella skäl måste skolan knytas till en moderskola för att få statsbidrag till lärarlöner. Det blev Stensunds folkhögskola, som tillhörde Frisksportarrörelsen. Samtidigt omorganiserades JUF så att ur studieverksamheten ett nytt studieförbund uppstod 1959, Studiefrämjandet. Ansvaret för folkhögskolan blev till att börja med riksförbundet Sveriges 4H:s men Studiefrämjandet och Ridfrämjandet anslöt också sedan som huvudmän för skolan. Hösten 1960 kunde så Valla hålla sin första vinterkurs. Därmed inleddes en ny epok på Valla, lärandets och bildningens epok.